Visst är det konstigt ibland? Jag har just kommit tillbaka från jordens värsta magsjuka!! DET var inte vad denna helgen skulle innehålla. Jonathan o jag hade helt andra planer.... Vi har inte riktigt haft möjligheterna på ett tag att göra något ihop men nu bestämde vi att den här helgen ska det ske. Hela lördagen och söndagen var uppbokad och på lördag kväll skulle vi på hockeymatch. Växjö lakers mötte Timrå vilket Jonathan var väldigt taggad på att se. Innan det skulle vi ut och äta och på söndagen var det klättring som gällde. Trodde vi!

På fredag eftermiddag så åker vi ut till mina föräldrar för att umgås med dem också.

Jag vaknar vid 03.00 på fredag natt och tror först att jag fått en hjärtinfarkt! Jag mådde så fruktansvärt dåligt! Sen var det bara att galoppera ut på toa o där blev jag kvar under ett antal timmar. 

Lördagen tillbringades på en soffa och jag kände mig som en trasa. Hoppas verkligen inte jag smittat mina föräldrar. Så typiskt att vi var där.

Vi lyckades dock fixa så Jonathan fick gå på hockeyn och när jag hade krafter nog så körde jag hemåt. Han fick skjuts av min snälla bror. 

Så här är det väldigt ofta när jag har planerat något, att jag blir sjuk. Tror jag måste börja lura kroppen genom att inte planera något framåt, så den aldrig kan vara beredd.

Lisen kom tyvärr inte in på NIU i Kungsbacka. Det var över 30 sökande och dem hade 6 -8 platser så det var ett nålsöga att komma med där. 

Jonathan har fått vänner i nya skolan nu och tycker det går bättre nu. Hoppas det fortsätter så. 

Våren är på ingång här nere. Underbart! 

Då har snart 2023 passerat. Jag sammanfattar alltid året som gått och hur ska jag tänka om 2023?

Jo jag har sålt ett hus, köpt ett hus,  flyttat ca 100 mil , sagt upp ett jobb och fått ett nytt jobb. Köpt en vakthund. Lisen har nu en termin kvar i grundskolan och Jonathan har gjort sin första termin i högstadiet här nere.

Jag tänker ofta att det inte händer så mycket på ett år men alltså! Det händer hur mycket som helst om man vill det.

Nu till 2024, vad kommer hända då? Jag tänker skriva här nu vad jag önskar ska hända och om ett år kan jag kolla här om det blev så.

Jag hoppas att Lisen kommer in på NIU gymnasiet i Kungsbacka som hon verkligen vill. Vi ska dit nu den 13 januari gör att göra antagningsprov. Hon vill även sommarjobba antingen på Brolöten eller Hästak.

Jag vill att det fortsätter går bra gör Jonathan i hans nya skola. Han har haft en rejäl uppförsbacke nu i höst när han bytte skola och jag hoppas verkligen att det blir lättare för honom under våren. Han vill också sommarjobba uppe i Bräcke men vet inte vart.

När det gäller mig sjäv så hoppas jag på att få fast anställning på regionen då jag bara har vikariat nu.

Jag hoppas faktiskt även på att få dra ner lite med hästarna då jag kommit till del två i livet när jag känner att jag vill hinna se lite annat också. Tror jag kommer få min första lilla livskris snart eller ska jag kalla det 50 års kris? 

Alla säger att jag inte är där än och det är helt korrekt MEN jag är närmare 50 än 40 nu och på ett sätt älskar jag det då jag har en massa livserfarenhet och är väldigt trygg i det mesta som händer men jag vet att livet kan vända väldigt fort och jag har mycket på min bucketlist  som jag aldrig kunnat göra för jag har valt hästarna framför allt.

Nu har saker ändrat sig  och jag känner att det finns mycket jag vill hinna med. Om Lisen kommer in på Kungsbacka då ska hon ta med Zeebreeze dit. Skrållan ska säljas och Siri är det fortfarande lite oklart med.

Jag har en vision av att slippa mockning, fodring Utsläpp, insläpp mm under nästa vinter men vi får väl se. 

Nu är det läggdags igen.

  Julbord på Teleborgs slott som regionen bjöd på. Riktigt gott faktiskt. 

Vår fruktade vakthund...

V  

Som alltid vill äta upp Jonathan!😂😂

Nu är vi redan i oktober. Tiden rusar. Jonathan har börjat högstadiet och det är inte riktigt som han är van vid hemma i Bräcke. Han tycker att skolan är riktigt jobbig nu och jag förstår honom verkligen. Dem ligger inte i fas med Bräcke skola vilket blir väldigt jobbigt då det dem gör här i skolan tycker han att dem gjorde för flera ljusår sedan i Bräcke. Tur ändå att det är på det hållet.

När han inte är i skolan så tränar han hockey. Dem har träning fyra gånger i veckan och då har dem först en timme fys sedan en timme ispass vilket blir åtta timmars träningstid i veckan plus en del matcher.

 Han övar även på sin småländska, vilket inte är helt enkelt kanske?

Lisen kom ner hit på sin praktik som hon ville göra på en stor hästanläggning här som både har hopphästar som tävlar högt upp och avelsverksamhet. Hon har ju sökt in på en gymnasieskola i Kungsbacka med hästhållning. Hon vill jobba  med hästar på en professionell nivå så jag hoppas hon kommer in där. När hon kom ner han hon även vara med på en pay and jump med Zeebreeze. Det gick jättebra. 

Jag själv då? Jo jag jobbar på akutvårdsavdelningen där akutmottagningen också är och vi har även några Obs-platser för dem som är för dåliga för vanlig vård men inte riktigt IVA patienter. 

Jag ska börja introduceras där nu och det är ju en del man ska ha koll på så jag är väldigt glad att jag var en del på HIA i Östersund. Det är samma utrustning till stor del. 

Det är 5 månader sedan jag flyttade ner och det känns bra. Livet börjar så sakteliga återvända. Ett tag trodde jag att jag var i något vakuum. Nu börjar huvudet att fatta att jag är i Småland men fortfarande springer jag på vänner från Bräcke på stan och kollegor från Östersund på Växjö lasarett. Jätteläskigt!!!

På höstlovet får vi iallafall besök från Jämtland det ska bli trevligt. Då ska vi fira Jonathan som blir tonåring och halloween. Eftersom jag lägger mitt egna schema nu så jobbar jag bara två dagar den veckan, lyxigt. Annars jobbar jag tre-shift men det är inte särskilt jobbigt. Det kan givetvis vara riktiga grispass när man springer halvt ihjäl sig men jag mår så mycket bättre nu än jag gjort på väldigt länge, så jag har massor med energi kvar för det mesta. 

Nästa vecka jobbar jag hela veckan 7-16 och måste gå upp halv fem varje morgon. Mina kollegor undrade hur jag tänkte, då man sällan jobbar mer än tre dagar i rad innan man är ledig en dag eller jobbar kväll. Då tänkte jag på när jag jobbade på HC i Bräcke där man jobbade 8-17 hela veckan och det gick ju också.  Det är helt klart vad man vänjer sig vid tänker jag iallafall.

Jag har även köpt oss en vakthund som heter Humla. Hon är helt galen men Jonathan bara älskar henne och dem är riktigt bästa vänner. Hon är redan sex månader och hon har helt andra regler att förhålla sig till än vad mina andra hundar haft. Helt underbart faktiskt. Soffan är hennes och vi har inte diskuterat klart om man får vara i mattes och Jonathans säng än.... Tur mitt mellannamn är tålamod.

           
Var på 40 - års fest för min minsta bror.

Nu kan jag äntligen försöka samla ihop mina tankar igen och våga känna efter hur detta kommer att bli.

Jag och Jonathan har flyttat till ett hus i småland.

Mattias och Lisen är kvar på Bröckling då Lisen vill avsluta högstadiet

där uppe vilket jag tror är det bästa att göra. 

Jag tror inte att jag själv har kunnat erkänna hur mycket jag har längtat ner till småland igen, så nu hoppas vi att detta blir bra. 

I sommar kommer dock Lisen ner hit med Siri så jag åker upp på midsommar och firar midsommar i Stavre som vanligt och sedan så tar vi och åker ner till småland. Det är en del logistik som ska göras när man kör en häst nästan 100 mil men med goda kontakter och vänner så löser sig det mesta. 

Zeebreeze fick åka lastbil ner hit och Skrållan körde jag till Brolöten utanför Flen där hon ska hjälpa alla barn som vill lära sig att rida i sommar. 

Cosmo ska också följa med ner hit under sommaren så jag måste hitta ett bra fästingmedel till honom.

Jag har fått jobb på Växjö lasarett där jag trivs väldigt bra redan. Det är en stor omställning jag gör nu, både med barnen och mig själv och jag kommer sakna jämtland men det är ju samma sak egentligen som jag gjort under mina 20 år när jag bott där uppe - bara att jag börjar resan från söder istället för från norr...när jag ska hälsa på. Det är typ samma avstånd.

         Ikväll kände jag att det var dags att skriva något här, vilket är längesedan nu. Det har blivit en blogg  där jag

skriver både om  lite vardags-funderingar till att bli en lite mer allvarligare blogg med djupare funderingar och även lite av en "skriva av sig stund" för att kunna släppa sådant som maler i mig. Det jag märker är att när jag skrivit ner något så är det lättare att släppa och gå vidare. Jag får en känsla av att det är ganska många där ute som känner igen sig och uppskattar att läsa om högt som lågt så därför delar jag mina tankar med er. 

En liten uppdatering i vårt liv... 

Lady är såld, till min stora sorg. Vi köpte henne till Lisen som en ponny att utbilda och tävla hoppning med men hon ( Lady ) ville något annat så då fick jag också släppa henne. Det är väldigt lätt att börja samla på hästar har jag märkt men ekonomin och orken sätter som tur är stopp. Nu har vi hittat en hopp-ponny till Lisen som heter Siri Express och det är verkligen med express-fart som hon tar sig fram i livet! Allt från att galoppera ut ur stallet på morgonen till att transportera Lisen i en fart runt ridbanan, skogsturen eller hoppbanan som gör att jag  nu vet  att man kan hålla andan i flera minuter utan att svimma!! Lisen älskar denna ponny och någonstans i bakhuvudet påminns jag om att det har funnits en lika orädd och galen tjej i mig, även om jag inte vill erkänna det då jag nu ser hur farlig ridsporten egentligen kan vara.

Mamma sa när jag och min syster hade häst ihop att det var skönt att veta var vi var och att det kändes tryggare att vi var i stallet än på stan och jag säger samma sak men ibland undrar jag?? Är det verkligen säkrare att vara i ett stall som ung tjej? Har ni sett nattryttarna? Detta vet jag att det förekommer ganska ofta i alla olika sorters stall och har tyvärr upplevt en del sådant själv. 

Jonathan har bytt hockeylag till Brunflo istället för Bräcke och vi var väldigt tveksamma till om han skulle klara av det då han blev tvungen att ta ett väldigt stort ansvar själv eftersom Brunflo ligger ca 6 mil från oss och jag jobbar 3 - skift och Mattias har jour med jämna mellanrum men han stod på sig och ville verkligen få spela i ett lag som han trodde på så då fick han testa. Detta innebär att han får åka tåg eller buss till träningarna och fixa matlåda själv till vissa dagar medans han kan äta hos farmor vissa dagar innan tåget går. Vi måste sedan hämta honom i Bräcke på kvällarna när han kommer hem med tåget. Detta kräver en del planering men än så länge har det fungerat bra och han tränar fyra dagar i veckan plus match i stort sett varje helg. Det låter mycket tycker jag men då ska ni veta att han vill ta med utrustningen hem ofta för att åka till Bräcke ishall på friåk och träna dem dagarna han inte har träningar.

Jonathan är inställd på att få spela i NHL en vacker dag men jag är mer rädd för att han ska bränna ut sig om han aldrig får vila från träningen. Han är faktiskt bara 12 år. Sedan kan jag samtidigt tänka att det gör väl inte så mycket om han tröttnar på ishockey? Det finns ju mycket annat som han kan upptäcka då?

Jag har däremot tappat lusten till ridningen i vinter, vilket jag brukar göra då det inte funkar att bo som vi gör och ha en meter djup snö att rida i ute i skogen eller rida varje dag på ridbanan som även den är oskottad eller isbana. Jag har låtit Zeebreeze vila under halva december och halva januari, sedan har Lisen börjat rida även henne några dagar i veckan men nu har Lisen börjat tjata på att jag ska hoppa upp och rida igen. Får se om lusten återvänder snart?

Det är tur jag har Lisen som motionerar hästarna så jag kan med gott samvete vila från dem nu då det händer en del annat i mitt liv men jag tror att jag måste få återkomma om detta. 

Mitt jobb på sjukhuset fungerar väldigt bra och jag ångrar inte en dag att jag bytte jobb. Det är dock mycket tack vare Mattias som detta fungerar då han lagar mat, hämtar barn och fixar även att lasta hästar och köra Lisen till hoppträningar medans jag glassar runt på sjukhuset i Östersund. När jag jobbar kväll och sedan morgonen efter så sover jag även i Östersund i en lägenhet som jag lånar av en vän som jobbar på ambulansen. Så himla snällt! 

Nu har jag landat på ortopeden under åtta veckor vilket fungerar bra. Kul att träffa gamla kollegor sedan min tid där..

Mitt i sommaren och jag har äntligen fått kliva på det nya jobbet. Jag har hunnit jobba i två veckor så helt varm i kläderna är jag inte än, men det tar sig. 

När jag var på anställningsintervjun så var chefen väldigt tydlig med att förklara att man måste vara väldigt flexibel och kunna ställa om tider, platser mm för att platsa i poolen då det kan saknas folk med väldigt kort varsel. Är man inte bekväm med detta så är personalpoolen inte rätt plats att jobba på. 

Jag anser mig vara väldigt flexibel och har inga problem att anpassa mig till nya situationer. 

Jag fick veta ett par veckor innan jag började att jag skulle vara på ortopeden under sommaren och jag fick även ett schema som jag skulle ha där. 

När jag kom på måndag morgon för att börja min första dag så fick jag veta att jag inte alls skulle vara på ortopeden utan på en lungavdelning och mitt schema var även omgjort. Så det var bara att åka upp på en annan avdelning och ska jag vara ärlig så har jag aldrig varit på en lungavdelning tidigare men alltså himmel vad intressant det är även om jag stöter på helt nya situationer varje pass jag jobbar. jag fick en veckas introduktion på avdelningen också vilket var behövligt kan jag säga! 

Jag frågade min chef också hur det var med extra pass då jag tänkte att om jag ändå åker så långt och det funkar med familjen så kan jag ju jobba dubbelpass när jag ändå är där, men han sa att det fick man inte göra så det kunde jag inte få. Efter första veckans intro så hann jag jobba två pass sedan kom frågan om jag kunde jobba dubbelpass då undersköterskan blivit sjuk och han hade ingen ersättare att tillgå. Detta var inte min chef som frågade utan avdelningschefen och jag hade gärna ställt upp men jag hade inte tagit mig hem på kvällen då och min familj väntade på mig så jag tackade nej. 

Detta är faktiskt vardag inom vårdjobbet och jag pratade givetvis med min chef om det och då sa han att isåfall är det helt upp till mig om jag tar extra pass när jag redan jobbar heltid. 

Jag tycker iallafall att det är otroligt roligt även om det är fruktansvärt slitigt på avdelningen där jag är, både fysiskt och psykiskt men det visste jag ju.

Vi i personalpoolen får några kronor extra för att vi rycker in med kort varsel och vi har ju inga jobbarkompisar utan det är lite av ett ensamjobb. Det som jag nu har förstått är att ordinarie personal känner inte att det är rätt att dem ska ta ett större ansvar men få mindre betalt än vad vi i poolen får. På medicinavdelningen där jag är, är vi tre stycken från poolen och det behövs men hur ska man få det att bli mer rättvist? Alla jobbar ju lika hårt.

Vad jag vet nu så har jag schema och ska vara på medicin , lungavdelningen, augusti ut men inget är säkert....

Innan jag började jobba så hann jag ha två veckors semester i allafall. Lisen ville ner till småland så fort det gick då hon inte känner att det är sommar om hon inte får vara där, så vi, jag , Jonathan och Lisen drog ner till mamma o pappa några dagar men sedan bytte vi bostad och inkvarterade oss hos syrran också. Vi hann med Liseberg en dag och falsterbo horse show i tre dagar. Vi tältade där i år på campingen och det var en ny upplevelse för mig. Konstigt att jag aldrig har tältat innan men nu kan jag checka av det på listan också. 

Det var tre väldigt härliga men blåsiga dagar. När vi satte upp och tog ner tältet i blåsten så slog det mig att detta gör folk i storm på fjället!! Hur i hela friden får dem till det??

Lisen har även hunnit starta en hopptävling med Skrållan vilket gick jättebra.

Jag rider så mycket jag hinner och det känns som jag kommer att kunna rida mer regelbundet under veckorna nu då jag ofta är ledig någon dag i veckan också. Jag går ju även en utbildning på distans till hovskötare och en gång i månden så har vi fysiska träffr nere i Vårgårda. Det är också väldigt intressant och hur kan jag ha hållit på med hästar i  38 år och inte ha full koll på hovarna??

Jonathan väntar på att hockeyn ska dra igång och för att hålla sig i form tränar han fotboll i veckorna vilket jag tycker är jättbra att han vill göra. 

Ja , veckorna rullar på och om några veckor ska jag och Mattias åka till Grekland under två veckor tillsammans med några vänner från småland så då tar jag ut resten av min semester....

  Badat har vi gjort med kusinerna

 Varit ute och kört häst med syrran har vi också gjort.

     Falsterbo hunting fick vi se på nära håll. En blöt historia.     

Även dressyren men Patrik Kittel fick vi se!

Lisen på väg till tävlingen.


 

Jag trönar på tillsammans med Zeebreeze!    

       

Efter denna utbildningen är jag diplomerad hovskötare.

               Idag är det den första april. Jag har inte vad jag vet, blivit lurad och jag har inte lurat någon heller även om jag tycker det är jätteroligt!

Vi har hunnit med Covid veckan innan sportlovet då alla i familjen hade det utom jag. Det kom ju lägligt då vi hade hyrt en lägenhet i Branäs tillsammans med min kusin och hennes familj. Dem hade också covid, alla utom min kusin, precis innan vi skulle åka så allt kändes ju jättebra. 

Vi åkte ner på söndagen och skulle vara där fram till torsdagen. När jag vaknar på måndag morgon så känner jag direkt att jag inte är frisk! Ont i halsen, hes, förkyld. När jag kom ut i köket den morgonen så kommer min kusin ut och är hes och förkyld hon också! Jaha, då var det vår tur. 

Vi hade dock liftarna och backarna precis utanför lägenheten så vi kunde ändå vara i backen under dagarna utan att vara i närheten av andra personer.

Våren har också kommit och Lisen o jag rider så mycket det går. Vi är ute och bus-galopperar i skogen. Det är så roligt. Jag rider på vår nya ponny, Lady, som gärna galopperar fort i skog och mark. Det skulle aldrig min Zeebreeze gå med på då hon vet att hon är en fin dressyrhäst som tycker att det är helt oacceptabelt att galoppera okontrollerat ute i skogen, det har hon tydligt visat vid några tilfällen som att svänga tvärt 90 grader i full galopp vilket inte gick, så vi höll på att krascha ner i ett dike som var 45 grader åt höger. Lisen fortsatte rakt fram givetvis men undrade vad vi gjorde?? 

Jag har även kommit fram till att jag inte vill vara anställd på 50% då det innebär att jag ofta har två jobb för att få ihop allt. Framförallt till pensionen och nu har jag sökt ett heltidsjobb på Östersunds sjukhus i personalpoolen och fått tjänsten, så den 1 juli börjar jag jobba i Östersund igen. det känns spännade och kul! Barnen är ju så stora nu att dem fixar allt själva på mornarna. 

Vissa dagar är jobbigare än andra. Jag har något som jag slåss med år ut och år in... Det tar aldrig slut.

Nu måste jag skriva om det. 

Jag har till att börja med en barndom som inte är helt trevlig tyvärr. Mina biologiska föräldrar var slavar under spriten och narkotikan.

Detta ledde till att jag och mina syskon fick komma till andra personer som skulle ta hand om oss. 

I mitt och min ena systers fall så blev det himmelriket! Kunde aldrig fått det bättre! Det är absolut dem bästa föräldrarna man kan ha! Älskar dem så fantastiskt mycket!

Dock så fungerar samhället som sådant att dem biologiska föräldrarna har rätt att träffa sina barn och så även i vårt fall. Så under flera år från att jag var riktigt liten så fick jag och min syster åka till vår biologiska mamma och bo där över helger ibland. Ingen vill veta vad som hände där under dessa helger. Jag tänker inte berätta detta här då det har hänt och inget kan ändra på det nu men jag kan se till att mina barn aldrig behöver uppleva något så vidrigt iallafall. 

Det som jag fortfarande slåss med är hur jag har blivit som person och hur människor runt mig uppfattar mig som person. 

När jag började i mellanstadiet så blev jag mobbad. Detta fortsatte under högstadiet och för att värja mig mot all skit så la jag till med ett stoneface. 

Jag visade aldrig vad jag kände. Det spelade ingen roll om jag blev glad eller ledsen över något, jag visade det aldrig utåt! Det blev mitt sätt att överleva mobbningen. 

Detta följde dock med mig till vuxen ålder. Jag vill/kan inte visa känslor utåt. Det har räddat mig många gånger och just att ha den självbehärskningen att jag t.o.m kan sitta på en begravning utan att visa en enda känsla! 

Det är självkontroll på hög nivå har jag förstått. 

Detta sliter dock väldigt mycket på mig men jag har även lärt mig att personer som  talar sanning och står för sin åsikt är otroligt viktiga för mig vilket gör att jag också alltid säger vad jag tycker i en diskussion och jag är alltid ärlig med vad jag säger och står upp för det eller för den personen som det gäller. Jag har lärt mig att inte vara konflikträdd då det inte gynnar någon. När jag insåg att det inte var farligt att säga vad man tycker så blev livet på ett sätt mycket enklare.

Det jag om och om har fått bevisat för mig är att väldigt många människor inte går att lita på pga att dem är konflikträdda och vill vara omtyckt av alla. 

Det finns det ju ingen som är och ju hårdare dessa personer kämpar desto mer distansierar jag mig från dem. 

Detta i sin tur leder ju till att jag har en liten vänkrets. Jag har dock alla dagar i veckan få, men riktiga vänner som jag kan lita på. 

Jag gör precis allt jag kan för mina vänner.

Jag klara inte av människor som inte kan vara ärliga utan säger det som dem tror att jag vill höra. 

Det som retar mig mest är dessa personer som tror att dem lyckats lura mig att tro att jag går på deras skitsnack.

Eller dessa personer som låtsas vara trevliga mot mig för att jag ska tycka om dem. För att dem vill var omtyckta av alla. Vilken lögn mot dem själva!

Jag träffar ju otroligt många människor i mitt jobb och jag har även haft förmånen att träffa och jobba med många olika människor i hästsporten, vilket jag gillar då jag tänker att det kan göra mig till en bättre medmänniska. 

Det som börjar bli väldigt jobbigt psykiskt för mig är att jag flera gånger blir kallad för en iskall djävul!

Jag vet ju att det är en försvarsmekanik hos mig för inget skulle bli bättre av att jag gick omkring och visade alla minna känslor som finns inom mig. Då skulle jag istället bli kallad för ett hysteriskt fruntimmer!!

Jag har gått på många föreläsningar inom psykologi-ämnet och läst mycket böcker i ämnet då det intresserar mig väldigt mycket. Det är otroligt intressant tycker jag att förså varför människor agerar på ett visst sätt och gruppdynamiken som kan uppstå i olika grupper mellan olika människor och hur den kan ändras totalt när en ny person kommer in i gruppen eller när en person försvinner ur en grupp. Det är för mig väldigt spännande. 

Nu till det som är riktigt jobbigt när man är som mig... 

Många personer behandlar mig riktigt illa faktiskt och dem tror på allvar att jag är gjord av sten eller inte har några känslor alls??

Hur kan vuxna , normal-intelligenta? personer behandla andra som skit? 

Jag kanske får skylla mig själv? 

Ingen vet något om det jag berättar här och om man inte vet en annans persons livshistoria utan tycker den personen är en iskall djävul, ger det då den personen rätt att behandla den personen som skit?

Måste jag be om ursäkt för min livshistoria för att andra personer ska behandla mig respektfullt?

Jag vill inte belasta andra männisor med min historia som jag inte ens är skyldig till.

Jag blir ledsen och irriterad när jag hela tiden blir påmind av hur många människor behandlar varandra. 

 Det jag skulle önska är att allt du säger om en person ska du också kunna säga direkt till den personen.

Kan alla människor bara vara snälla på riktigt?

Då slipper jag tillsammans med många andra, ligga sömnlösa eller gråta sig till sömns när ingen ser.