Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Sandra - 25 juli 2020 19:52

Vi startade imorse vid 08.30. 

Kom fram till Härnösand ca 5 timmar senare. Bilresan gick väldigt bra. Vi fick låna en bil att dra båten med då våra bilar inte räcker till riktigt. 

 Efter diverse besök i butiker o på apoteket då Mattias inte hämtat ut medicin innan vi for så var vi redo för avfärd till havs. 

Precis när vi skulle starta så fick Magnus se att det var ett hål i deras kapell så först fick han agera sömmerska då man inte vill ha hål i taket med väderprognosen framöver.

När vi kom fram till  Lustholmen och skulle förankra båten så skulle jag haka i bojen och sedan bara låta repet åka ut tills vi nådde bryggan. Plötsligt tar repet slut! Jag han dock få fast det på båten så det fixade sig tillslut.


Nu väntar jag på grillmiddag som kaptenerna har lovat .

Första dagen är avklarad.        



Av Sandra - 3 juli 2020 20:48

Nu är det klart! Vi ska ut på havet igen! Det blir tredje gången gillt! Första gången så var vi ute på havet knappt en vecka om jag minns rätt. Då gick ju allt ganska bra. Det var inte förrän vi kom tillbaka till Sundsvall som vi insåg att det kunde ha blivit problem. 

När vi åkte under Alnö-bron så började alarmet för att vi tar in vatten på båten tjuta! Det var dock inte så farligt som jag var rädd för men efter det visade det sig att vi inte hade någon laddning på batteriet i båten vilket inte är bra när man är ute på havet!


2016 var det så dags igen. Det var våran familj och en familj till.

Vi transpoterade båtarna till ett båtvarv i Härnösand då det är lättare att sjösätta dem där. Vi sjösatte dem på eftermiddagen och skulle åka till första viken där vi hade planerat att sova över.Vi åkte ca 1 km, då fick våra kompisar problem. Mattias och jag undrade varför dem stannade vid en brygga innan vi knappt hade börjat åka? Jo deras motor behövde vatten. Vi åkte ytterligare några meter till Mc Donald drive in för båtar, då behövde den vatten igen? Sedan åkte vi under bron och in i Härnösand gästhamn för att handla mat till grillningen på kvällen när vi kommit fram till viken men när vi skulle ut från gästhamnen så startade inte deras båt!

Mattias konstaterade att topplocket var trasigt och om vi skulle kunna fortsätta färden så måste vi laga motorn först.

Det blev ingen grillning den kvällen... Skruvning halva natten och från tidig morgon till eftermiddag... men då fungerade deras motor igen. 

Vi åkte från gästhamnen och sov över i viken och dagen efter så åkte vi in i Lövvik för att äta lunch, allt kändes bra. Vädret var jättebra och humören på topp! 

När vi åker ut från Lövvik så passar vi på att fiska lite och våra kompisar drar förbi i full fart och nu ska det bära av upp mot Ulvön! Vi säger att det är bäst att vi hänger på dem då dem äntligen fått upp farten, så vi packar ihop fisket och drar på för fullt!

Plötsligt när vi kommit en bit ut i havet och vi kör på för fullt, då smäller det! Inte en liten smäll, utan jag tror att vi kör på grund, rätt in i en bergsklippa eller något liknade!!

Motorn stannar, jag hör att Mattias ropar till mig och undrar om barnen har flytvästarna på sig? Jag kollar att barnen har flytvästarna och när jag sedan vänder mig mot Mattias så ser jag paniken i hans blick! 

- Flytta på dig så jag kommer ner till motorn, vi kanske tar in vatten!! 

Då börjar det gå upp för mig att det här är inte bra. Nu ska våran båt sjunka också!?

Mattias ringer till våra kompisar och säger att vi har problem så dem måste vända genast! 

- Sluta skämta nu , för så kul var det inte. Men när dem inser att vi har problem så kommer dem tillbaka fort och hjälper oss genom att bogsera tillbaks oss till ruta ett! Båtvarvet i Härnösand! Sjöräddnigen passerade oss vid höga kusten bron och tittade på oss med kikare och inte förrän jag gav tummen upp så körde dem vidare och vinkade glatt! 


Jaha, då börjar vi om då. Det är vårt drev som skar och eftersom det var nytt så finns det garanti kvar, så vår kompis skjutsar Mattias till Sundsvall morgonen därpå, där hans bror fick åka från sitt jobb för att följa med ner till Stockholm och få ett nytt drev. Vi andra blev kvar på ett varv i Härnösand... solen sken iallafall...

På kvällen kom Mattias tillbaka med ett nytt drev. Då skulle det bara monteras på också...

Dett gjordes morgonen därpå, sedan sjösatte vi våran båt igen och startade... det gick bra. Skam den som ger sig!!


Efter tre nätter på en båttrailer så började det bli bråttom att hinna till Ulvön för det var vårat mål. Vi kör ut från varvet och nu måste vi köra på men det tar ett tag att köra in ett drev, det ska köras i viss hastighet så och så länge, sedan i en annan hastighet under ett antal timmar! Jaha, det är bara att fortsätta kämpa.

In i Härnösand igen för att handla proviant. Sen gick vi ut till havs, nu kan ju inget mer gå fel! Nu skulle vi till Ulvön. Det bestämdes att den snabbaste vägen dit är på öppet hav! Från början var det härliga dyningar på havet men när vi passerar storbonden så var det inga härliga dyningar längre.... Vi åkte in i  " gammal sjö " det innebär stora, hemska vågor från olika håll, plus hård vind där det kom upp nya vågor. Kaos på havet tyckte jag då all inredning flög omkring. Barnen skulle på toa och när man måste köra långsamt så gungar det mycket värre.


Våra kompisar åkte i förväg då vi väntade på att alla barn skulle bli klara på toa. När barnen var klara så ringde våran kompis som hade hunnit långt fram, och sa att det ryker från deras motor så det är rök i hela båten och båten orkar inte med att ta sig över vågorna 

Men SLUTA nu!! Det kan inte vara sant! Men det var sant! 

- Vi är så långt bort så då måste du ringa sjöräddningen om du tror det brinner i båten! ( Vår kompis är inte den orolig typen )

Han ringde sjöräddningen men under tiden han pratade med dem så insåg han att det gick att avvakta då det faktiskt inte brann i båten.

Vi kom ikapp och det gick att köra deras båt i ca 4 knop så då gjorde vi det sista biten till Ulvön. Där konstaterade vi att deras motor var i väldigt dåligt skick då vevlagret hade skurit och det var slut på olja.


När vi äntligen lagt till i gästhamnen nedanför Ulvöns hotell så kommer det upp en tanke i mitt huvud, vi måste ta oss hem också!! 

Vi får dock två fina dagar där med hummer och bad i poolen. Vi var även på kurs i hur man öppnar en surströmmningsburk, vilket gick väldigt bra för mig som inte har något luktsinne. Värre för barnen som ville fly!


Då ska vi bara hem också... Innan vi skulle åka hem så måste våra kompisar få tag i olja till båten så vi pratar med den färja som kör ut sommargäster till ön och dem får köpa olja av maskinisten på den färjan, vilken tur!

Vi startar hemfärden tidigt en morgon då det ska vara lugnast på havet så våra kompisar kan köra försiktigt med deras trasiga båt. När vi kommit ut en bit på havet så ser jag plötsligt något väldigt konstigt! En vit vägg kommer åkande så högbonden försvinner och väggen närmar sig. Vad är det? och vad gör vi nu?! Det är en tjock vägg av dimma som snabbt närmar sig! Vi ligger i en farled för stora farttyg och våra kompisars båt går knappt framåt!

Vi åker rätt in i dimman och får förlita oss på vår gps då vi inte har någon sikt alls!! 

Då blåser det upp också!

I vår och våra kompisars båt blir det spykalas på grund av att det gungar något fruktansvårt i vågorna och vi har ingenting att ta sikte på. Vi har ingen aning om ifall det är på väg ett stort fartyg mot oss då vi inte har någon radar. Bara gps. Vi kör rätt mot land för att försöka hitta en vik att gå in i och ta skydd. Vi kommer så småningom in i en vik och stannar där för att ta igen oss och låta dimman lätta. 

Efter några timmar så kan vi fortsätta färden hemåt. Vi stannar i Lövvik även denna gång och sover där en natt. 

Sedan kör vi tillbaks till Härnösand och la oss i gästhamnen, där vi åt räkfrossa.

Ett ordentligt åskväder kommer in under natten som var värre än trubaduren som spelade under kvällen.

När vi kommer tillbaka till båtvarvet så är jag så glad att få kliva ur båten och sätta mig i bilen igen.


Nu är det dock dags igen......Denna gången kan ingenting gå fel....





   ää     ulvön        

-  



Av Sandra - 9 april 2020 18:51

På mitt jobb handlar ungefär det mesta om corona just nu. När jag kommer på morgonen så har vi morgonmöte om hur covid 19 utvecklats sedan igår. Sedan går jag och loggar in i datorn och på vår första sida så finns allt nytt om corona. Hur många konstaterade fall, hur många avlidna, vart i länet det finns osv. Varje onsdag har vi videomöte där vi får information om hur skyddskläder ska tas på, tas av, vilken skyddsutrustning som finns att tillgå, ännu mer statistik om läget, personal som ska omplaceras, mm. 

På vårat jobb måste vi nu också ha dörrvakt, vilket är vi i personalen som utför. För att skydda våra invånare i samhället och sjukvården så får ingen som kommer till vår hälsocentral komma in om dem har förkylningssymptom. Dessa personer ska slussas in bakvägen där vi har en infektionssluss. Det kan komma en patient som har brutit benet och är förkyld, då måste denna patient gå in via vår infektionsingång för att inte smitta någon! 


När jag står dörrvakt så häpnar jag över hur en del människor verkar ha missat corona!  Jag frågar om dem har några förkylningssymptom och dem svarar tex jag ska bara till tandläkaren? ( dem är i samma byggnad som oss ) eller jag ska bara ta prover.?  Det var väl inte frågan!!?? Dem flesta kommer fram och rycker i dörren och vill förbi, irriterade över att jag står och ställer dessa frågor när dem är sena till sjukgymnasten. Personerna i fråga står nästan på mig när jag pratar med dem! Vad hände med att hålla avstånd? Jag skulle ju likväl kunna bära smitta om jag har otur.

Nu har vi fått sätta upp en tydlig avspärrning som det står stopp - invänta personal, 2 meter från dörren för vår och deras säkerhet när vi står dörrvakt. 


Vi på hälsocentralerna är väldigt utsatta när det gäller smittor då patienterna ofta inte är tillräckligt dåliga för att söka akutsjukvård men dem smittar lika mycket för det. 

Idag tog jag prover på misstänkta coronafall och patienterna frågar hur snabbt dem får provsvar för det är ju påsk och dem ska träffa släkt och vänner!? 

Jag har vakat över patienter som kvävs ihjäl i fruktansvärda sjukdomar och corona är en sådant hemskt virus! Jag har sett ångesten i deras ögon och jag vill inte avsluta mitt liv på ett sådant fruktansvärt sätt! 

Vad är det vi inte förstår?  Om vi inte bryr oss om vår egen hälsa, kan vi väl tänka på andras hälsa?

Jag har ett jobb som jag älskar men jag vill inte ge upp mitt liv för att personer runt omkring mig inte bryr sig.


Om jag är frisk på tisdag så kommer jag att gå till jobbet och göra mitt allra bästa för att hjälpa alla som behöver det och jag kommer vara hemma i vårt hus hela påsken för det kommer förhoppningsvis fler påskar där jag kan få träffa mina nära och kära.   




Av Sandra - 13 mars 2020 13:18

Berättade jag för er att vi vann på bingolotto när det var uppesittarkväll dagen före julafton? Det gjorde vi iallafall och det var en vinst där vi själva fick välja vinsten. 

Mattias och jag kände väl ganska omgående att det bästa vi gör för pengarna är nog att resa någonstans då det aldrig kommer att bli av annars. Vart skulle vi resa då? Mattias vill ju åka runt och se olika ställen medans jag kan anpassa mig till det mesta men han vill inte ligga på ett hotell och sola så det var uteslutet. 

Jag funderade på om inte en kryssning skulle passa oss bäst eftersom då är vi på väg hela tiden och får se nya ställen. 

Vi kom också fram till att det skulle ju vara väldigt trevligt att få göra resan med några vänner till oss, så vi frågade en barndomskamrat till mig och hennes man om inte dem ville hänga på och det ville dem absolut göra!


Som vanligt när Mattias och jag ska göra något så ska vi prövas lite först. 

Det började med när vi skickade in vinstlotten. Mattias ringde först för att höra så allt stämde med hur vi skulle skicka den och dem sa att vi skulle skicka den med rekad post för då var den säker. Vi skickade den med rekad post och väntade i två veckor men hörde inget från bingolotto så då ringde Mattias dit, viket var tur för dem hade inte fått någon lott! Den var borta. Det blev en del samtal med bingolotto och posten innan det löste sig. Okej,nu borde det väl fungera iallafall? Nä, inte när jag och Mattias är i farten! 

Bingolotto skulle skicka presentkort på resa med apollo men den dök aldrig heller upp utan vi fick hem påminnelser från bingolotto om att vi hade vunnit och måste välja vilken sorts vinst vi ville ha för annars skulle dem välja åt oss! 

Mattias fick ringa dem två gånger till och det visade sig att dem registrerat våran vinst fel i deras system. 

Efter ytterligare väntan så kom dock presentkorten på posten vilket kändes som enbart tur att det fungerade.


Okej nu ska vi väl ändå kunna boka en kryssning.

Jag fick en känsla av att det kunde vara bra att ringa ett resebolag  och höra så det inte är några konstigheter när vi ska boka resan, då vi ville sitta tillsammans med våra vänner som skulle köra upp från småland över en helg för att fixa detta på ett resebolag. 

Det visade sig dock att just kryssningar kan dem inte hjälpa oss med utan då sa dem att vi skulle kontakta Apollo för att få hjälp med detta. Vi skulle ringa dem vid frågor  och boka resan hemifrån själva sa dem var det bästa sättet.  men strax efter så ringde Apollo upp igen och sa att vi kan inte boka resan själva när vi har presentkort som ska användas för det måste bokas i danmark och dem har öppet på vardagar mellan 07.00 och 16.00

Varför ska något gå lätt och smidigt?? 

Iallafall så mailar vi iväg våra önskemål till Apollo och till slut så är kryssningen bokad och betald!

Då kommer Corona! 

Vid det här laget så är man så van vid att inget blir som man tror så det är faktiskt bara att gilla läget. Det kommer nog att visa sig om vi kommer till karibien eller inte. Jag kan bara skratta åt hela situationen för det följer ett visst mönster för Mattias och mig när vi ska på semester. 

Jag ska berätta för er om våran båtsemester nästa gång jag tittar in här.... 

Efter den båtsemester när jag fick frågan i fikarummet om hur våran semester hade varit så sa psykologen på mitt jobb att om vi inte separerat efter en sådan semester så kommer vi alltid att sitta ihop tills döden sklijer oss åt....  




Av Sandra - 7 februari 2020 21:45

Mitt liv består av väldigt mycket hästar!

Jag fick min första ponny (som vi lånade) när jag var tio år. Sedan dess har jag alltid haft häst. När vi lämnade tillbaka ponnyn så köpte mina föräldrar en häst till syrran och mej ( Silver) som vi fick äga i tre år innan olyckan var framme och han fick fortsätta till dem gröna ängarna pga tarmvred. 

Direkt efter det så fick vi en ny häst som vi hjälptes åt med under sju år. Under dessa åren utbildade jag mig i skåne till hästskötare och avlade examen i Linköping och blev diplomerad hästskötare. Jag jobbade då även med galopphästar och hade ansvar för två hingstar som tävlade inom galoppsporten. Vi åkte runt i Norge, Sverige och Danmark och tävlade. 

Våran häst såldes och en ny häst fick komma in i familjen. Han fick vara hos mig, (då syrran inte hade möjlighet att hjälpa till på samma sätt längre) Denna häst, Lothario, var speciell och jag lärde mig massor under dem nio år jag fick äran att äga honom. Under tiden jag ägde honom så blev jag ägare till några hästar till, då vi köpte en gård och kunde ha Lotus hemma men en häst måste ha sällskap och jag var inte så svårövertalad om att köpa in fler hästar så dem fick gå i en flock. Detta fungerade dock inte som jag hade tänkt och Lotus såldes till Bräcke ridklubb då jag alltid har tyckt att ridskolor är det bästa stället att sälja hästar till för då vet man att dem alltid får motion, mat vid samma tider varje dag och skötsel.

Jag köpte mig  ett 1 - årigt  halvblodsto efter att jag varit på hingst visning och fastnade för en hingst som hette Sandakan! 

Jag fortsatte min häst utbildning på Strömsholm och blev ridlärare. Efter denna utbildning så skulle mitt kära sto, Zantana, ridas in. Jag red in henne själv och hade ju aldrig utbildat en unghäst från ett års ålder innan men antog att unghästar var på hennes sätt. Jag har ALDRIG varit rädd för hästar och tycker bara att det ger mig energi i vardagen.

Zantana var en mycket svår häst att hantera och rida, vilket gjorde att jag aldrig i stort sett ville att någon annan red henne för skaderisken var för stor. Hon hade åsikter om det mesta och jag hade henne hos veterinären som sa att hon var kärnfrisk så hennes beteende satt i huvudet. Hon var dock hur snäll som helst att hantera och ju äldre hon blev dessto lugnare blev hon så till slut fick till och med Lisen rida henne när jag visste att hon hade en lugn period.


Jag tog ju ett föl efter henne som jag också har ridit in själv, Zeebreeze. 

När jag skulle betäcka Zantana så ringer jag hennes uppfödare som är väldigt duktig på avel, då det är det enda hon sysslar med och säljer hästar som hon fött upp själv, till proffsryttare i Tyskland.

Hon ger Zuidenwind som ett förslag att betäcka Zantana med då han ger snälla avkommor. Jag behövde ju absolut inte mer humör i avkomman och det var vi väldigt överrens om.


Jag har haft en väldigt snäll unghäst i Zeebreeze fram till nu när hon är fem år. Plötsligt så vill hon inte gå fram, hon klättrar på väggarna i ridhuset och säger jag till henne med ett spö, då hon inte tar min skänkel så försöker hon regelrätt att kasta av mig! Hon springer över mig när jag leder henne och är allmänt väldigt jobbig att hantera.


I höstas var jag på dressyrkurs nere i stockholmsområdet och hon var ju lika hopplös där. Det är en proffsryttare som håller i undervisningen och hon frågar direkt vem som är pappa till min häst och när hon hör vem det är så säger hon att dessa avkommer inte är roliga att ha o göra med när man ber om lite mer arbete. Vilket brukar börja nu. 

När jag ringer uppfödaren i ett annat ärende så säger hon också att om hon vetat vad hingsten lämnat så hade hon aldrig sagt att jag skulle betäcka med honom. 

JAg älskar min häst även om hon just nu är en jobbig tonåring, men hoppet är ju det sista som överger en har jag hört.  


Det jag egentligen vill säga med detta är att du blir ALDRIG fullärd inom detta område och man ska vara vara väldigt ödmjuk inför dessa djur. 

Jag älskar att hålla på med hästar och anser att jag kan väldigt mycket om allt som har med detta att göra då man under 30+ år har varit med om väldigt mycket inom hästvärlden. 

Jag har så mycket mer att lära dock!!


När jag träffar människor idag som tycker sig kunna hästar efter att ha ridit i ett år så ler jag bara då jag vet att ju mindre kunskap man har dessto säkrare är man på hur saker ska göras och hur hästar ska skötas. Så länge inte någon kommer till skada så låter jag dem hållas.    







Av Sandra - 11 januari 2020 17:53

Dagarna avlöser varandra och jag tycker inte det går så fort men när jag upptäckte hur länge sedan jag var här inne och skrev något så insåg jag att det var länge sedan. Det har hunnit bli nytt år och jag skulle vilja summera 2019 precis som så många andra gör.

När det gäller mitt stora intresse, hästarna, så fick vi låna en ponny till Lisen som vi hämtade i påskas och han är kvar än. Väldigt fin ponny som har många egna ideer dock om hur saker ska vara, vilket har gett oss en del utmaningar under året. Zantana fick sin sista vila i juni, eftersom hon hade för mycket problem med sina hovar för att jag skulle ha samvete att låt henne leva vidare. Fruktansvärt tråkigt!

Zeebreeze, min unghäst som nu har hunnit fylla 5 år! Var ju bara fyra  förra året och jag har en riktigt svår utmaning i henne fick jag veta i höstas då vi trappade upp träningen lite vilket hon talade om att det är inget hon tänkte tolerera rakt av. 

Jag fick mycket hjälp under hösten med henne, vilket man måste ta när man känner att det inte går som man tänkt. Hon har haft sin vintervila  och är riden i en vecka nu. Det var dock inte bara att sitta upp så ibland undrar jag om jag inte var rodeoryttre i mitt förra liv? Tanken med henne är iallafall att tävla i höst. Hoppas hon får vara frisk så vi kan träna mycket i år. 

Lisen ska ut och tävla hoppning i år med Sigge är planen så vi hoppas att det går vägen. Vi har förhoppningsvis mycket roligt framöver. 

Vi har alla fått vara friska och jag bara hoppas att den trenden får fortsätta för våran del. Jonathan  har fastnat mer och mer för ishockey vilket är så roligt. Imorgon ska han och Mattias till Nälden på sammandrag. Dit är det ca 12 mil enkel resa, så dem blir borta hela dagen. Jag följer inte med då det är saker som ska skötas här hemma också.


Jag däremot har haft det ganska slitigt om jag ska vara ärlig under året som gått. Det var faktiskt riktigt illa året före, alltså 2018 då jag var och kände på den berömda väggen eller hur man ska beskriva det. Jag mådde väldigt dåligt och efter det har jag inte fått tillbaka full funktion av mina sinnen. Dett är en väldigt märklig känsla och jag blir väldigt irriterad ibland. Jag tappar ord, har inget vidare minne kvar, tål inte stress, kan bara göra en sak åt gången. Jag har fått tänka om, göra om, förklara tusen gånger för dem omkring mig att jag inte rår för hur det blir ibland. 

Det är självklart att människan inte är gjord för dett samhälle som vi byggt upp. Jag trodde aldrig att det skulle slå så hårt mot mig som är lugn och sansad, iallafall är det så folk i allmänhet upplever mig. Jag däremot och Mattias har fått förstå att det finns inte många så stressade människor inombords som jag har varit i perioder vilket har haft sitt pris. 

Varje dag tränar jag på att leva på ett sätt som fungerar för mig och familjen, för funkar inte jag så funkar inte familjen. Min uppfattning är att människan är ett flockdjur som behöver en ledare och i varje familj så finns det förhoppningsvis en ledare vilket är jag i våran familj och fungerar inte jag så fungerar inte våran familj utan det blir väldigt stökigt. Det är nog inte alla som reflekterar över detta då allt bara flyter på.


När vi var i småland under julen så dagen före julafton spelade vi bingolotto och vann, så i år är planen att ut och resa någonstans dock så har varken Mattias eller jag rest så mycket så vi vet inte vart vi vill åka. Detta är ju lite märkligt så vi får väl se vart det blir. Spännande!

Min älskade mormor fick efter nästan 93 år! lämna jordelivet och även om allt är som det ska i dessa fall när dem äldre dör, för då går livet i rätt ordning, så är det en enorm saknad som man aldrig kan förbereda sig på.


Just nu är vi iallafall i januari och det brukar vara en del snö men inte i år. Det är mest plusgrader eller 0 - grader och ingen snö just. Kanske 2 - 3 dm. Får se om det kommer snö så vi kan åka skidor framöver. Såg att skidskolan fått flytta in i skidtunneln som vi har här på grund av snöbrist och isiga spår, det är ju också konstigt tycker jag. Tur att vi här uppe har en skidtunnel!


Hoppas alla haft ett fint år och en fin jul. Få se vad detta året har att bjuda på?   


Kockarna på nyår! Fick otrolig god mat då!  

Ibland vill Mattias lufta traktorn, då får man ställa upp som säkerhetsbil!!

 

Vad jag minns så hade vi inte så här exotiska skyltar som varnade för ren i småland!

Här får man se en och annan ibland.

 

Så här mycket snö var det i november. Ett minne blott just nu!



Av Sandra - 15 november 2019 21:31

Helt otroligt hur fort det går! Snön ligger sedan någon vecka och i morse hade vi -17 grader på Bröckling. Inte ens hösten hinner passera innan vintern knackar på... Jag ser årstiderna i månader om tre och hösten är enligt mig september, oktober och november men här i norrland respekteras inte den teorin... När det ligger 2 dm snö och är - 17 grader så är det vinter. 

Det spelar dock ingen roll vad det är för väder ute, allt måste rulla på ändå. 

I onsdags skulle vi, jag o Lisen, till ridskolan för veckans hopplektion men till skillnad från dem senaste veckorna så hade jag glömt att det är vinter och transporten var plötsligt tjälfrusen. Hjulen vägrade snurra, luckan som man stänger baktill ville inte stängas, överluckan ville inte öppnas, hela transporten satt fast i backen, bilen slirade och vägrade dra loss vagnen, Mattias klagade på att jag slirade sönder lameller, och vi var en kvart sena redan!! Det var Då det slog mig!! Vintern har kommit till Bröckling!!

Okej , nu fixar vi en vinter till! Det är dock bara 6 månader till våren😉  

Av Sandra - 19 september 2019 21:32

Igår fyllde jag år. Nu för tiden så glömmer jag verkligen på allvar bort det. Den dagen kommer och går precis som alla andra och jag försöker påminna mig om hur det kändes att fylla år när man var ung. Den känslan var otroligt stark och spännande då men nu kan jag inte framana den längre.

Förra helgen så åkte jag och en kompis med hennes dotter till Brolöten för en dressyrweekend. DET är en liknande känsla när man ska dit precis som födelsedagarna när man var yngre. Spännande!!

När jag tog in Zeebreeze från hagen så var hon svullen i ett framben med ett sår där, typiskt. Ringde några samtal, och bestämde mig ändå för att ta med henne och åka. 

Vi åkte vid 16-tiden på torsdagen och var frame ca 23.45 på kvällen. Skönt att komma ner i tid.

Dagen därpå så upptäckte jag också att jag hade glömt packa ner tränset!! Vilken amatör! Kom på att det finns en affär i Sparreholm som kanske kunde ha ett träns, och japp, ETT träns hade dem kvar!  Ibland är ändå turen med en, så jag kunde rida till slut. 

Helgen blev jätterolig och man lär sig alltid något nytt.

Emelie som jag tränar för där nere har en kompis här uppe som hon tänkte hälsa på så om ett par veckor ska jag åka till Östersund o träna för henne igen. Perfekt.


Hösten är lång och för att hålla motivationen uppe så måste jag planera in roliga saker på helgerna ibland. Både Lisen och Jonathan och jag ska åka in till Östersund framöver o bo på hotell men inte med bägge samtidigt utan lite mer kvalitetstid med var och en av dem vid olika tillfällen. 

Nu måste jag fixa igjordning för morgondagen. God natt.



Redo för träning.

     

Väldigt trötta o nöjda efter träningen.

Skapa flashcards