Vissa dagar är jobbigare än andra. Jag har något som jag slåss med år ut och år in... Det tar aldrig slut.

Nu måste jag skriva om det. 

Jag har till att börja med en barndom som inte är helt trevlig tyvärr. Mina biologiska föräldrar var slavar under spriten och narkotikan.

Detta ledde till att jag och mina syskon fick komma till andra personer som skulle ta hand om oss. 

I mitt och min ena systers fall så blev det himmelriket! Kunde aldrig fått det bättre! Det är absolut dem bästa föräldrarna man kan ha! Älskar dem så fantastiskt mycket!

Dock så fungerar samhället som sådant att dem biologiska föräldrarna har rätt att träffa sina barn och så även i vårt fall. Så under flera år från att jag var riktigt liten så fick jag och min syster åka till vår biologiska mamma och bo där över helger ibland. Ingen vill veta vad som hände där under dessa helger. Jag tänker inte berätta detta här då det har hänt och inget kan ändra på det nu men jag kan se till att mina barn aldrig behöver uppleva något så vidrigt iallafall. 

Det som jag fortfarande slåss med är hur jag har blivit som person och hur människor runt mig uppfattar mig som person. 

När jag började i mellanstadiet så blev jag mobbad. Detta fortsatte under högstadiet och för att värja mig mot all skit så la jag till med ett stoneface. 

Jag visade aldrig vad jag kände. Det spelade ingen roll om jag blev glad eller ledsen över något, jag visade det aldrig utåt! Det blev mitt sätt att överleva mobbningen. 

Detta följde dock med mig till vuxen ålder. Jag vill/kan inte visa känslor utåt. Det har räddat mig många gånger och just att ha den självbehärskningen att jag t.o.m kan sitta på en begravning utan att visa en enda känsla! 

Det är självkontroll på hög nivå har jag förstått. 

Detta sliter dock väldigt mycket på mig men jag har även lärt mig att personer som  talar sanning och står för sin åsikt är otroligt viktiga för mig vilket gör att jag också alltid säger vad jag tycker i en diskussion och jag är alltid ärlig med vad jag säger och står upp för det eller för den personen som det gäller. Jag har lärt mig att inte vara konflikträdd då det inte gynnar någon. När jag insåg att det inte var farligt att säga vad man tycker så blev livet på ett sätt mycket enklare.

Det jag om och om har fått bevisat för mig är att väldigt många människor inte går att lita på pga att dem är konflikträdda och vill vara omtyckt av alla. 

Det finns det ju ingen som är och ju hårdare dessa personer kämpar desto mer distansierar jag mig från dem. 

Detta i sin tur leder ju till att jag har en liten vänkrets. Jag har dock alla dagar i veckan få, men riktiga vänner som jag kan lita på. 

Jag gör precis allt jag kan för mina vänner.

Jag klara inte av människor som inte kan vara ärliga utan säger det som dem tror att jag vill höra. 

Det som retar mig mest är dessa personer som tror att dem lyckats lura mig att tro att jag går på deras skitsnack.

Eller dessa personer som låtsas vara trevliga mot mig för att jag ska tycka om dem. För att dem vill var omtyckta av alla. Vilken lögn mot dem själva!

Jag träffar ju otroligt många människor i mitt jobb och jag har även haft förmånen att träffa och jobba med många olika människor i hästsporten, vilket jag gillar då jag tänker att det kan göra mig till en bättre medmänniska. 

Det som börjar bli väldigt jobbigt psykiskt för mig är att jag flera gånger blir kallad för en iskall djävul!

Jag vet ju att det är en försvarsmekanik hos mig för inget skulle bli bättre av att jag gick omkring och visade alla minna känslor som finns inom mig. Då skulle jag istället bli kallad för ett hysteriskt fruntimmer!!

Jag har gått på många föreläsningar inom psykologi-ämnet och läst mycket böcker i ämnet då det intresserar mig väldigt mycket. Det är otroligt intressant tycker jag att förså varför människor agerar på ett visst sätt och gruppdynamiken som kan uppstå i olika grupper mellan olika människor och hur den kan ändras totalt när en ny person kommer in i gruppen eller när en person försvinner ur en grupp. Det är för mig väldigt spännande. 

Nu till det som är riktigt jobbigt när man är som mig... 

Många personer behandlar mig riktigt illa faktiskt och dem tror på allvar att jag är gjord av sten eller inte har några känslor alls??

Hur kan vuxna , normal-intelligenta? personer behandla andra som skit? 

Jag kanske får skylla mig själv? 

Ingen vet något om det jag berättar här och om man inte vet en annans persons livshistoria utan tycker den personen är en iskall djävul, ger det då den personen rätt att behandla den personen som skit?

Måste jag be om ursäkt för min livshistoria för att andra personer ska behandla mig respektfullt?

Jag vill inte belasta andra männisor med min historia som jag inte ens är skyldig till.

Jag blir ledsen och irriterad när jag hela tiden blir påmind av hur många människor behandlar varandra. 

 Det jag skulle önska är att allt du säger om en person ska du också kunna säga direkt till den personen.

Kan alla människor bara vara snälla på riktigt?

Då slipper jag tillsammans med många andra, ligga sömnlösa eller gråta sig till sömns när ingen ser.

Då har även jul och nyår  kommit och gått. Vi lyckades ta oss ner till småland tack vare min bror som kom och hämtade oss i Stockholm eftersom vårt tåg blev inställt från Stockholm till Alvesta. Dem hade personalbrist på SJ.

Nyår firades med fina vänner och nu är det 2022! 

Försökte komma på hur 2021 varit och först kändes det som att inget hänt detta år men när jag började fundera på riktigt så har det hänt en del... 

Lisen har börjat högstadiet vilket är helt obegripligt i mitt huvud hur detta gått till , att hon blivit så stor! 

I övrigt har vår familj varit förskonade från värre händelser detta år och jag är så tacksam för det.

Jonathan fortsätter att ha hockey som sitt största intresse och jag följer hans resa med full inlevelse då jag vet vad ett intresse som man verkligen brinner för, betyder för en. Han pratar hockey och tränar hockey varje dag!

Det som är lite roligt här är att väldigt många säger att ridsporten är dyr och det är den absolut men hockeyn då!

Jag köpte en klubba till honom i present och den kostade lika mycket som jag betalar för Lisens ridlektioner under två månader ungefär och då kostar henne lektioner 180 kr / vecka! Sen är det spelar-avgifter och övrig utrustning som kostar en hel del och barn växer! Vad gör man inte för sina barn?

Jag är mer och mer övertygad om att det är otroligt viktigt att ha en meningsfull fritid då jag vet att dem barn och ungdomar som inte rör på sig eller har någon sysselsättning som dem brinner för under sin fritid mår sämre och hittar på mer bus. Därför gör jag allt för att mina barn ska ha en meningsfull fritid. 

Jag har jobbat på hälsocentralen 50 % och på ridklubben 40 % under hösten. Det har varit en ordentlig utmaning som jag tog på mig men det har varit väldigt roligt och jag lär mig saker hela tiden. Nu är dock den tiden över då ridklubben har valt att pausa ridskoleverksamheten under våren? och jag är uppsagd och gör mitt sista arbetspass den 20 januari åt Bräcke ridklubb. Jag måste ju jobba mer än 50 %  för att kunna hålla igång min hobby så jag har kontaktat några gamla arbetsplatser och fått napp så jag kommer kunna jobba heltid från att jsg slutar på ridklubben. 

Eftersom jag älskar hästar så har jag väldigt svårt att begränsa mig med dessa djur, så nu har vi köpt in en D-ponny till Lisen eftersom hon plötsligt?! blev lika lång som mig, och Skrållan är för liten för henne snart, så nu har vi tre hästar på gården. Jag älskar att vara ponny-mamma och se hur Lisen utveckls med sina ponnies. I helgen ska hon skriva upp för grönt kort, vilket man måste ha för att få tävla och under våren är tanken att vi ska åka ut och hopptävla bägge ponnysarna. 

Jag fortsätter att försöka utbilda Zeebreeze vilket går upp och ner som det brukar med unghästar. Vi får väl se hur långt vi tar oss....

Lägger ut några bilder på nya ponnyn och visst är hon fin?!

Julshow på klubben.    

Här är Lady Warrior! Visst är hon fin?

Även jag kan ju rida henne vid behov....

Vi tränar vidare mot nya mål....