Ikväll kände jag att det var dags att skriva något här, vilket är längesedan nu. Det har blivit en blogg  där jag

skriver både om  lite vardags-funderingar till att bli en lite mer allvarligare blogg med djupare funderingar och även lite av en "skriva av sig stund" för att kunna släppa sådant som maler i mig. Det jag märker är att när jag skrivit ner något så är det lättare att släppa och gå vidare. Jag får en känsla av att det är ganska många där ute som känner igen sig och uppskattar att läsa om högt som lågt så därför delar jag mina tankar med er. 

En liten uppdatering i vårt liv... 

Lady är såld, till min stora sorg. Vi köpte henne till Lisen som en ponny att utbilda och tävla hoppning med men hon ( Lady ) ville något annat så då fick jag också släppa henne. Det är väldigt lätt att börja samla på hästar har jag märkt men ekonomin och orken sätter som tur är stopp. Nu har vi hittat en hopp-ponny till Lisen som heter Siri Express och det är verkligen med express-fart som hon tar sig fram i livet! Allt från att galoppera ut ur stallet på morgonen till att transportera Lisen i en fart runt ridbanan, skogsturen eller hoppbanan som gör att jag  nu vet  att man kan hålla andan i flera minuter utan att svimma!! Lisen älskar denna ponny och någonstans i bakhuvudet påminns jag om att det har funnits en lika orädd och galen tjej i mig, även om jag inte vill erkänna det då jag nu ser hur farlig ridsporten egentligen kan vara.

Mamma sa när jag och min syster hade häst ihop att det var skönt att veta var vi var och att det kändes tryggare att vi var i stallet än på stan och jag säger samma sak men ibland undrar jag?? Är det verkligen säkrare att vara i ett stall som ung tjej? Har ni sett nattryttarna? Detta vet jag att det förekommer ganska ofta i alla olika sorters stall och har tyvärr upplevt en del sådant själv. 

Jonathan har bytt hockeylag till Brunflo istället för Bräcke och vi var väldigt tveksamma till om han skulle klara av det då han blev tvungen att ta ett väldigt stort ansvar själv eftersom Brunflo ligger ca 6 mil från oss och jag jobbar 3 - skift och Mattias har jour med jämna mellanrum men han stod på sig och ville verkligen få spela i ett lag som han trodde på så då fick han testa. Detta innebär att han får åka tåg eller buss till träningarna och fixa matlåda själv till vissa dagar medans han kan äta hos farmor vissa dagar innan tåget går. Vi måste sedan hämta honom i Bräcke på kvällarna när han kommer hem med tåget. Detta kräver en del planering men än så länge har det fungerat bra och han tränar fyra dagar i veckan plus match i stort sett varje helg. Det låter mycket tycker jag men då ska ni veta att han vill ta med utrustningen hem ofta för att åka till Bräcke ishall på friåk och träna dem dagarna han inte har träningar.

Jonathan är inställd på att få spela i NHL en vacker dag men jag är mer rädd för att han ska bränna ut sig om han aldrig får vila från träningen. Han är faktiskt bara 12 år. Sedan kan jag samtidigt tänka att det gör väl inte så mycket om han tröttnar på ishockey? Det finns ju mycket annat som han kan upptäcka då?

Jag har däremot tappat lusten till ridningen i vinter, vilket jag brukar göra då det inte funkar att bo som vi gör och ha en meter djup snö att rida i ute i skogen eller rida varje dag på ridbanan som även den är oskottad eller isbana. Jag har låtit Zeebreeze vila under halva december och halva januari, sedan har Lisen börjat rida även henne några dagar i veckan men nu har Lisen börjat tjata på att jag ska hoppa upp och rida igen. Får se om lusten återvänder snart?

Det är tur jag har Lisen som motionerar hästarna så jag kan med gott samvete vila från dem nu då det händer en del annat i mitt liv men jag tror att jag måste få återkomma om detta. 

Mitt jobb på sjukhuset fungerar väldigt bra och jag ångrar inte en dag att jag bytte jobb. Det är dock mycket tack vare Mattias som detta fungerar då han lagar mat, hämtar barn och fixar även att lasta hästar och köra Lisen till hoppträningar medans jag glassar runt på sjukhuset i Östersund. När jag jobbar kväll och sedan morgonen efter så sover jag även i Östersund i en lägenhet som jag lånar av en vän som jobbar på ambulansen. Så himla snällt! 

Nu har jag landat på ortopeden under åtta veckor vilket fungerar bra. Kul att träffa gamla kollegor sedan min tid där..