När jag kom hem från sjukhuset så fick jag feberfrossa ( fast jag gick på mycket smärtstillande) och blev förkyld.

Det är drygt tre veckor sedan och jag testade negativt två ggr för covid-19 så när min sjukskrivning var över började jag att jobba. 

Jag mår bra men min förkylning har inte gett med sig . 

Jag har fortfarande fruktansvärt ont i benet, höften , bäckenet om jag går mer än ca 100 meter och för att kunna jobba så äter jag mycket smärtstillande och då går det bra.

Eftersom jag jobbar där jag gör så corona- testades jag i tisdags igen och i torsdags fick jag svar- påvisad covid-19 infektion! 

Nu är det så att vi bär munskydd vid patientnära kontakt och även mer utrustning när vi vet att det kan vara fråga om corona misstanke.

Jag som gått på full smärtlindring förstår ju att det är svårt att känna om en förkylning som räknas som restsymptom plötsligt ändras lite och jag har inte känt någon skillnad.

Det enda är att förkylningen kvarstår efter tre veckor drygt. 

Vi har dörrvakt som ska se till att endast friska personer kommer in den vägen. Om alla personer svarar ärligt på våra frågor och känner sitt ansvar så är det minimal risk att en corona-positiv tar sig in den vägen. 

Detta är just för att skydda oss personal så vi kan vårda alla sjuka som behöver vår hjälp. 

Jag är fullt medveten om att det finns tysta bärare som verkligen inte vet att dem bär på covid-19 men tyvärr vet jag också att det finns personer som står och ljuger oss upp i ansiktet. Irriterade över att det tar någon minut extra att få komma in. Hur tänker dessa personer??

Jag mår bra fysiskt men jag mår väldigt dåligt över att utsatt mina fina kollegor för detta! 

När jag åkte hem igår så samlade jag in familjen, hämtade barnen direkt på skolan ( ringe lärare som fick veta och skickade ut dem till parkeringen)  ringde Mattias som fick avbryta sitt jobb omedelbart och åka hem. 

Nu sitter vi isolerade i 7 dygn och resten av familjen ska screenas på dygn 5. Om dem är positiv så börjar räkneverket om, hemma 7 dygn, screenas på dygn 5 och så fortsätter det tills vi alla är friskförklarade. 

Tänk om alla bara kunde tala sanning....

Då är jag tillbaka här igen. Efter båtsemestern så blev det visst en lång paus här. Hela hösten har passerat och det har nog mest varit vardag här hemma. 

Jag och Lisen har varit och lämnat tillbaka Sigge, den fina ponnyn vi fick låna under 1 1/2 år, men nu har Lisen vuxit ur honom. Krokodiltårar såklart. Jobbigt att se, men så här är det för alla barn som rider ponny. Dem blir för långa och för tunga till slut. 

Lisen har en större ponny här hemma som hon hjälper till att rida in. Det går väldigt bra och den är helt okomplicerad så här långt. Nu har den fått vinterlov under några veckor, vilket är otroligt viktigt så den kan få smälta allt som hänt under hösten. 

Jag har också ridit för fullt under hösten och Lisen har hjälpt till med hoppträningen på Zeebreeze då jag inte känner att det är så lockande att hoppa unghästar längre.

Det är väldigt roligt att hoppträna hästar men jag är lite för trasig i kroppen för att känna att det är värt det då det är mycket högre tempo i hoppningen och åker man av så gör man det rejält. Håller mej till dressyrträningen då det är så roligt och känns som man har bättre koll på hästen - tills för två veckor sedan! 

Jag hade tagit semester på måndagen och tyckte det skulle vara så skönt att få rida när det är ljust för en gång skull.

Hade mycket jag behövde hinna den dagen men började ute i stallet med att rida. 

Mattias hade också tagit semester just denna dagen och var inne i huset under tiden jag red. 

Det hade snöat lite och jag kände att Zeebreeze fick lite snöstyltor som fastnade i hovarna så jag skulle rida ett lugnt pass så hon inte vrickade sig. Hon var jättepigg och hade behövt ett galopp-pass men det var inte ett alternativ så vi tog det lugnt. När jag började trava så bockade hon och fjantade på så jag övervägde om jag skulle fortsätta rida men tänkte att det var just det hon behövde och fick hon bara trava på så skulle hon lugna sig.

Jag hann rida kanske en halvtimme och helt utan förvarning så gjorde hon ett galet hopp rätt upp i luften och när hon landade så gjorde hon en ordentlig bakutspark och skickade av mig rätt ner i backen. 

Jag hade inte en chans att sitta kvar. Hon är verkligen jättesmidig men hennes matte är inte lika smidig så jag låg kvar på marken en stund för att känna efter hur trasig jag var. 

Smärtan som strålade ut i bägge benen var helt galet jobbig. Jag tappade luften också men jag kunde röra på hela kroppen så jag bestämde mig för att ta ner Zeebreeze till stallet och där sjönk jag ihop på en pall och kunde inte göra något mer. 

Ringde in till Mattias som blev chockad och fick komma ut och klä av Zeebreeze och sedan skulle han hjälpa mig in så jag fick lägga mig och vila. Tänkte det skulle bli bättre bara jag fick lägga mig ner. 

Jag kunde inte stödja på vänster ben och hade fruktansvärda nervsmärtor i höger ben, så jag kom aldrig in i huset, istället fick Mattias ringa ambulansen och stå och hålla mig på gårdsplanen tills ambulansen kom. Jag kom inte ur fläcken!

Blev två dygn på sjukhus, DT röntgen, magnetröntgen, smärtstillande, vila. Inget brutet. Mjukdelsskador.

Blev sjukskriven två veckor och det har jag aldrig varit förut men nu hade jag inte kunnat jobba, det förstod jag direkt. 

På onsdag ska jag börja jobba igen och det kommer kännas i början men nu sedan någon dag bara så kan jag gå försiktigt inne utan kryckor. 

Varför blir man så stel och osmidig när man blir lite äldre? Det är verkligen frustrerande. Hade detta hänt när jag var lite yngre så hade det garanterat gått mycket bättre. 

Lisen åkte av henne för några veckor sedan när vi hopptränade men hon bara kliver upp igen och fortsätter rida! 

Zeebreeze är otroligt svår att sitta kvar på när hon leker rodeohäst. Förhoppningsvis blir hon lugnare och klokare med åldern. 

Hon får vintervila nu också tillsammans med ponnyn några veckor tills jag kan rida igen. 

Lisen och Sigge på hopptävling.
       

Zeebreeze berömda rodeohopp!!