Vissa dagar är jobbigare än andra. Jag har något som jag slåss med år ut och år in... Det tar aldrig slut.

Nu måste jag skriva om det. 

Jag har till att börja med en barndom som inte är helt trevlig tyvärr. Mina biologiska föräldrar var slavar under spriten och narkotikan.

Detta ledde till att jag och mina syskon fick komma till andra personer som skulle ta hand om oss. 

I mitt och min ena systers fall så blev det himmelriket! Kunde aldrig fått det bättre! Det är absolut dem bästa föräldrarna man kan ha! Älskar dem så fantastiskt mycket!

Dock så fungerar samhället som sådant att dem biologiska föräldrarna har rätt att träffa sina barn och så även i vårt fall. Så under flera år från att jag var riktigt liten så fick jag och min syster åka till vår biologiska mamma och bo där över helger ibland. Ingen vill veta vad som hände där under dessa helger. Jag tänker inte berätta detta här då det har hänt och inget kan ändra på det nu men jag kan se till att mina barn aldrig behöver uppleva något så vidrigt iallafall. 

Det som jag fortfarande slåss med är hur jag har blivit som person och hur människor runt mig uppfattar mig som person. 

När jag började i mellanstadiet så blev jag mobbad. Detta fortsatte under högstadiet och för att värja mig mot all skit så la jag till med ett stoneface. 

Jag visade aldrig vad jag kände. Det spelade ingen roll om jag blev glad eller ledsen över något, jag visade det aldrig utåt! Det blev mitt sätt att överleva mobbningen. 

Detta följde dock med mig till vuxen ålder. Jag vill/kan inte visa känslor utåt. Det har räddat mig många gånger och just att ha den självbehärskningen att jag t.o.m kan sitta på en begravning utan att visa en enda känsla! 

Det är självkontroll på hög nivå har jag förstått. 

Detta sliter dock väldigt mycket på mig men jag har även lärt mig att personer som  talar sanning och står för sin åsikt är otroligt viktiga för mig vilket gör att jag också alltid säger vad jag tycker i en diskussion och jag är alltid ärlig med vad jag säger och står upp för det eller för den personen som det gäller. Jag har lärt mig att inte vara konflikträdd då det inte gynnar någon. När jag insåg att det inte var farligt att säga vad man tycker så blev livet på ett sätt mycket enklare.

Det jag om och om har fått bevisat för mig är att väldigt många människor inte går att lita på pga att dem är konflikträdda och vill vara omtyckt av alla. 

Det finns det ju ingen som är och ju hårdare dessa personer kämpar desto mer distansierar jag mig från dem. 

Detta i sin tur leder ju till att jag har en liten vänkrets. Jag har dock alla dagar i veckan få, men riktiga vänner som jag kan lita på. 

Jag gör precis allt jag kan för mina vänner.

Jag klara inte av människor som inte kan vara ärliga utan säger det som dem tror att jag vill höra. 

Det som retar mig mest är dessa personer som tror att dem lyckats lura mig att tro att jag går på deras skitsnack.

Eller dessa personer som låtsas vara trevliga mot mig för att jag ska tycka om dem. För att dem vill var omtyckta av alla. Vilken lögn mot dem själva!

Jag träffar ju otroligt många människor i mitt jobb och jag har även haft förmånen att träffa och jobba med många olika människor i hästsporten, vilket jag gillar då jag tänker att det kan göra mig till en bättre medmänniska. 

Det som börjar bli väldigt jobbigt psykiskt för mig är att jag flera gånger blir kallad för en iskall djävul!

Jag vet ju att det är en försvarsmekanik hos mig för inget skulle bli bättre av att jag gick omkring och visade alla minna känslor som finns inom mig. Då skulle jag istället bli kallad för ett hysteriskt fruntimmer!!

Jag har gått på många föreläsningar inom psykologi-ämnet och läst mycket böcker i ämnet då det intresserar mig väldigt mycket. Det är otroligt intressant tycker jag att förså varför människor agerar på ett visst sätt och gruppdynamiken som kan uppstå i olika grupper mellan olika människor och hur den kan ändras totalt när en ny person kommer in i gruppen eller när en person försvinner ur en grupp. Det är för mig väldigt spännande. 

Nu till det som är riktigt jobbigt när man är som mig... 

Många personer behandlar mig riktigt illa faktiskt och dem tror på allvar att jag är gjord av sten eller inte har några känslor alls??

Hur kan vuxna , normal-intelligenta? personer behandla andra som skit? 

Jag kanske får skylla mig själv? 

Ingen vet något om det jag berättar här och om man inte vet en annans persons livshistoria utan tycker den personen är en iskall djävul, ger det då den personen rätt att behandla den personen som skit?

Måste jag be om ursäkt för min livshistoria för att andra personer ska behandla mig respektfullt?

Jag vill inte belasta andra männisor med min historia som jag inte ens är skyldig till.

Jag blir ledsen och irriterad när jag hela tiden blir påmind av hur många människor behandlar varandra. 

 Det jag skulle önska är att allt du säger om en person ska du också kunna säga direkt till den personen.

Kan alla människor bara vara snälla på riktigt?

Då slipper jag tillsammans med många andra, ligga sömnlösa eller gråta sig till sömns när ingen ser.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Visst är det konstigt ibland? Jag har just kommit tillbaka från jordens värsta magsjuka!! DET var inte vad denna helgen skulle innehålla. Jonathan o jag hade helt andra planer.... Vi har inte riktigt haft möjligheterna på ett tag att göra något ihop ...

Då har snart 2023 passerat. Jag sammanfattar alltid året som gått och hur ska jag tänka om 2023? Jo jag har sålt ett hus, köpt ett hus,  flyttat ca 100 mil , sagt upp ett jobb och fått ett nytt jobb. Köpt en vakthund. Lisen har nu en termin kvar i ...

Nu är vi redan i oktober. Tiden rusar. Jonathan har börjat högstadiet och det är inte riktigt som han är van vid hemma i Bräcke. Han tycker att skolan är riktigt jobbig nu och jag förstår honom verkligen. Dem ligger inte i fas med Bräcke skola vilket...

Nu kan jag äntligen försöka samla ihop mina tankar igen och våga känna efter hur detta kommer att bli. Jag och Jonathan har flyttat till ett hus i småland. Mattias och Lisen är kvar på Bröckling då Lisen vill avsluta högstadiet där uppe vilket ...

         Ikväll kände jag att det var dags att skriva något här, vilket är längesedan nu. Det har blivit en blogg  där jag skriver både om  lite vardags-funderingar till att bli en lite mer allvarligare blogg med djupare funderingar och även lite a...